ja livet kan skava

[Pink Hufehe]

Jag vet vad de flesta tänker om detta och vad de flesta kanske kommer svara (om jag får nåt svar), nämligen “lämna honom”

Men jag vill inte höra det!, jag vill bolla med människor om hur det KÄNNS,  VARFÖR han gör som han gör, och så vidare inte bara få höra ett kort svar som typ: lämna honom det finns ingen chans att det ska funka” osv osv JAG VET. JAG  V E T att det kanske är sanningen, och vad som skulle var bäst för mig osv. det är jag fullt  medveten om. men jag vill prata om känslorna JAG får, jag vill prata eller skriva rättare sagt om hur det KÄNNS,kanske nån som FÖRSTÅR, som varit i liknande sits eller vad som helst.  TILL SAKEN:

Min pojkvän har varit ok med att jag träffar mina föräldrar då och då, men mitt syskon som har haft det tufft med självmordsbenägenhet och psykisk ohälsa och massa problem som i princip bara har mig då min far inte välkomnar hen, hen får jag knappt träffa. varje gång jag ska träffa mitt syskon så blir min pojkvän konstig. som idag jag skulle träffa mitt syskon -måste du åka? sitter han på sängkanten med böjt huvud och säger. jag förklarar, och han säger -men det är ingenting konstigt va? (som försiggår menar han) jag som känner honom  vet att han tror att antingen att det är nån som tvingar mig till nånting och att jag blir hotad att inte säga nånting ,eller att jag har sex med nån annan,

jag säger därför med hög röst -NEJ! varpå han blir glad.

men när jag är nästan klar hos mitt syskon så ringer han jag svarar och jag säger att jag är klar men att jag bara ska gör mig i ordning först innan jag kommer ut, för han ska möta mig, -vad är det du ska göra då? säger han otåligt och lite argt , (jag har alltså bara umgåtts väldigt kort  med mitt syskon)-jag ska sminka mig säger jag vilket såklart är sant. men innan jag hunnit klart så ringer han nerifrån porten, och jag får springa ner för jag vill inte att mitt syskon ska veta att det är såhär.eller vara med om bråk nu när hen är så skör. och jag öppnar och säger -jag är inte klar. -jag trodde det var nåt som hände. säger han. jag får springa upp igen säga snabbt adjö till mitt syskon hitta på en ursäkt. och sen ner . jag var jävligt arg och då säger min pojkvän med mjuk röst jag kände nåt runt min hals så jag trodde du blev strypt. (han har en sjukt konstig grej att när han känner nån form av smärta eller obehag så tror han att nån han älskar blir skadad, han har drogutlöst psykos sjukdom)

min mor vet om min relation och att han inte är den bästa killen jag vill tillägga att jag HAR INTE SÅ JÄVLA LÄTT ATT FÅ KILLAR då jag är FUL och äcklig(nej inte min pojkvän som sagt att jag är det), OCH STUNDTALS ÄR DET BRA i relationen, jag har ett helvete i min mamma-pappa-syskon-jag familj så ibland är min pojkvän en FLYKT.

Jag är bara så trött, så förvirrad och slut.